Text av Siv Edquist 

I Skåperud, Huggenäs föddes Ester Linnea Ohlsson 30 mars 1896. Hon var yngst i en syskonskara på tio barn. Det skiljde 23 år mellan det första och det sista barnet i familjen. Ester var dotter till nämndemannen Gustaf Ohlsson, född 1849 i Millesvik. Gustaf gifte sig 1873 med Britta Maria Johannesdotter, född 1854 i Alster. Nästan alla deras barn emigrerade till Amerika. 

Ester blev bara 17 år gammal. Hon dog hastigt i akut barnförlamning den 12 januari 1914 och begravdes redan efter tre dagar. Risken för smitta var stor eftersom det inte fanns någon bot för sjukdomen och inget vaccin på den tiden. 

Under sitt korta liv skrev hon ner sina tankar i en dagbok när hon var 13–14 år. Dagboken hittades omkring 100 år senare. 1909 skrev hon om Viktor som hon förälskat sig i. Hon skrev på vers om den stora sorgen och saknaden efter att hennes älskade Viktor ”lämnat henne” och rest till Amerika. 

Ester Linnea Olssons dagbok 

       Livet är en dröm

       ty vårt liv är väfdt

       av samma tyg som

       våra drömmar väfvas av.

2 maj 1909

       Älskar jag honom, nej o nej

       älskar han mej, jag vet det ej

21 maj 1909

        Hans kärlekslåga den redan brinner

        för mig en plåga jag alltmer finner.

Hennes glada humör lyser ibland igenom den djupa sorgen och såhär skriver hon den 29 september 1909

        Mitt hjärta sjunger en glädjesång

        och glöm all oro glöm allt tvång

        i sommarns ljusa stunder

        Gå ut och skåda blad och blom

        och se vad ljuvlig rikedom

        på ängar och i lunder.

Men hjärtesåret gör sig påmint igen och hon skriver den 1 december 1909

        Det bor en evig oro i min själ

        En oro som all fröjd och frid föröda

        Den oron flyter och jag vet det väl

        Utur ett vanskött sår som börjat blöda.

Ibland känner hon sig sviken, skrivet den 28 december 1909

        Kan det ej kallas ett brott

        att du mitt hjärta försökte att vinna

        men då det du gjort, kastar det bort,

        så skoningslöst bort

        å gick att ett annat då finna.

Nyårsdagen 1910

        Årtusenden förrinna i tidens vida hav

        och tusen släktled finna

        sin vagga och sin grav.

        Allt svinner, blott ej hoppet

        som mänska anden när,

        att hela världsförloppet

        emot ett mål oss bär.

        Hvad drömmarsinnet anat

        om löftets framtidsland

        Hvad siarblickar spanat

        av evighetens strand.

        Allt strävar i förening

        att ge vårt ”vara” mening

        vårt liv en medelpunkt.

        Men aldrig aldrig hunne

        ur hoppet visshet gro

        och aldrig aldrig funne

        vår högsta längtan ro.

        Ja, fåfängt ständigt vändes

        emot ett mål vår färd

        om ledning oss ej sändes

        från en oändlig värld.

1 februari 1910

     Minnenas ros. Av Ester Ohlsson, 14 år.

     Den doftar ju ännu den vissnade ros

     som för längesedan du brutit.

     Fast skönhet och liv hava flytt sin kos

     med året som har förflutit.

     Och minnet från dagen då rosen du bröt

     ej har det förbleknat med året.

     Nog minns du väl än hur av doften du njöt?

     Nog minns du den stunden den våren?

21 juni 1910

         Jag står vid början av min ungdomstid

         ej sång ej lek på blomsterlid

         Ej mödan ens betvingar

         sorgens starka vingar

         mot okänt mål jag svingar.

Sorgen och insikten gör ont 23 juni 1910

         Viktor förlovad!

         Min Viktor förlovad!!   

         för alltid borta för mig..

         Vad är att gråta

         fatta mod, fast hoppet ej står åter

         Tag dock som tröst och varningsord

         att fåfänga tårar du gråter.

24 juni 1910

         Låt mig på gräsets bäddar

         sjunka i skymning lång,

         o somna där skogens träd

         sjöngo för oss en sång,

         slumra vid granarnas susande

         sorgsna, ”det var en gång”.

         Nu har slutsaluten smattrat

         å mitt liv är förödt

         Ty hoppet nu fullständigt dödt.