En av lärarna vid Skoghalls högre folkskola, Bodil Nilsson, ger en bild av Carl Nygren som nära nog idealet för en rektor: ”Det var roligt att arbeta under hans ledning, ty han var framförallt den gode, hjälpsamme vännen, som förstod sina kamrater, som jämnade vägen för dem … Han hade en förunderlig förmåga att utan att behöva hävda sig i sin egenskap av rektor få sina medarbetare att glatt uträtta de uppdrag han gav dem.”

Som elev till rektor Nygren kan undertecknad inte annat än instämma i ovanstående. När han skyndade korridoren fram med en portfölj, som för det mesta gapade öppen för att göra det möjligt att snabbt ta upp en aktuell bok, kunde han i förbifarten diskret förmana någon skolungdom, som uppförde sig mindre lämpligt: ”Se upp, så inte någon lärare ser dig!”.